Snälla, tänk på djuren!

 2013-12-30    19:33:00   av:hippieflikka
Jag växte upp med en golden retriever som var skotträdd.
Jag växte också upp med smällare och att man sköt raketer på nyårsafton.
 
Det var lite dubbelt på den tiden kan jag tycka såhär i efterhand. För trots att jag hade en hund som var rädd på tolvslaget så var jag ändå ute och smällde smällare på dagen, smällare var ju inte förbjudna då eller hade någon åldersgräns vad jag kan minnas. (Jag minns dock att jag en gång fick en smällare kastad mot mig och den fastnade i mitt långa lockiga hår och jag fick ut den i sista sekund så den smällde precis bredvid örat, och efter det tyckte jag inte om smällare längre...).
Samtidigt så var det inte som det är idag på den tiden, dvs när jag var liten så smällde vi inte under flera veckors tid titt som tätt utan det handlade om kanske max två dagar. Några smällare på nyårsafton, raketer på tolvslaget och hade man tur så fanns det några få smällare morgonen efter och sen var det klart. (Det där smällarna var helt klart onödiga och jag är glad över att de är förbjudna idag!)
Raketer avfyrade vi som sagt precis som de flesta gör i dagens tid. Men som jag skrev så handlade det om tolvslaget, vi samlades ca 23.50 på vändplanen i villaområdet, sköt upp våra raketerna o skålade in det nya året innan alla återvände in till sina hus. Det handlade alltså om ungefär tio, femton minuter som vi sköt raketer.
 
Numera verkar folk tycka det är okej att skjuta fyrverkerier vilket klockslag som helst vilken dag som helst....
 
Min första egna hund fick jag i tonåren och han var inte det minsta skott- eller ljudrädd. Under den perioden köpte jag aldrig raketer själv men visst stod jag många gånger nere på Kungstorget och skålade i champagne och runt omkring mig sköt andra raketer. Jag brydde mig inte nåt större, tänkte nog främst på firandet med vännerna och alkoholen.
 
Sen kom Nemo in i mitt och Johans liv. Underbara, försiktiga, rädda, snälla Nemo.
Vi märkte tidigt att han var skotträdd, även åskan påverkade honom. Så vårt första nyår tillsammans hade vi förberett oss med D.A.P-halsband, vi täckte över varje fönster med täcken och överkast (vi bodde i en trea så det fanns en del fönster), vi spelade musik. Vi hade laddat upp med god mat till oss och ett rejält märgben till Nemo. Att vi skulle ut och fira nyår som alla vännerna gjorde fanns inte på kartan. Givetvis främst för Nemos skull. Men uppe på allt så hade jag 40 graders feber....
I alla fall... När kvällen närmade sig så vägrade Nemo kissa när vi var ute, så fort han var på väg att kissa så smällde det till. Så det var bara att gå in igen. Vi åt. Nemo åt inte, vare sig sin mat, sitt märgben och han tog inte ens köttbullar, skinka, korv eller något annat som vi försökte ge honom. Ni hör va? En hund som inte tar köttbullar...  han drack inte ens vatten. Jag minns att jag till och med var orolig det året att han skulle gå in i chock då han inte åt på flera dagar och knappt drack något vatten alls.

Nemo låg hela den kvällen på toaletten. När tolvslaget kom så satt vi alla tre inne på toaletten. Trots att vi hade täckt för alla fönster, hade musik på hög volym och spolade i kranarna så satt Nemo bredvid mig och skakade av rädsla på golvet bland smutstvätten. Johan satt på toalettstolen med ett glas baileys och läste i en bok. Vi tittade på varandra och hatade innerligt alla de som var ute och firade nyårsafton med att skjuta raketer. Vi behövde inte ens säga något till varandra, vi förstod båda två att vi aldrig mer skulle fira en nyår "som man gjorde förr" igen, dvs där det ingår att skjuta raketer.
 
Det har vi heller inte gjort. Vi har i stort sätt inte firat nyår alls kan man säga. Ett par år så har Nemo haft möjligheten att få vara hos Johans mamma och hennes sambo som bodde utanför stan. Det är jag väldigt tacksam för. Man kanske tror att eftersom jag och Johan var hundfria ett par gånger så passade vi på att slå på stort med nyårsfirande. Men en sanning är att ett av åren så valde vi att stanna hemma och inte göra någonting. För vi kände inte för att fira något som vi vet gör sån stor skada för någon vi älskar så mycket.
Gammalt kort på Nemo, han sökte
skydd under Johans skrivbord när det smällde....
 
Nemo har blivit bättre för varje år som gått. Han fyller sju år nu i vinter och han verkar ha "accepterat" att han är rädd. Det släpper snabbare nu. Det är fortfarande väldigt jobbigt för honom om han är utomhus och det smäller, speciellt om det inte är i närheten av hemmet. Då blir han superstressad, drar som en ångvält i kopplet, blir som blockerad (tar inget godis, spelar ingen roll om visar en köttbit framför nosen), flåsar, svansen åker in mellan benen osv och det enda han vill är att springa hem. När vi kommit hem igen åker svansen upp igen och han blir mer eller mindre sig själv, dvs det släpper snabbt. Smäller det när vi inomhus är det lite bättre. Är det en enstaka smäll kan det funka rätt bra men kommer det flera är det lite värre. Han är alltid kontaktsökande vilket jag i början ställde mig tveksam till då jag inte ville förstärka hans rädsla eller uppmärksamma "faran". Å andra sidan ser jag hellre att han söker kontakt, känner trygghet med mig och litar på mig än att han gömmer sig i sin ensamhet. Och om han någon gång, gud förbjude, skulle komma på villovägar om han skulle bli rädd utomhus eller liknande så finns det åtminstone en stor chans nu att han skulle komma till mig eller direkt springa hem istället för som många andra rädda hundar gör o springer till skogs eller liknande. Dock så blir det inte mycket han får vara utomhus nu i dessa dagar tyvärr, det blir inget lösspring eller långpromenader utan vi håller oss i närheten av hemmet. Sedan så brukar Nemo nu för tiden fira nyår med husse då det smäller mycket mindre där än vad det gör hos mig då jag bor mer centralt. Man får göra vad man kan helt enkelt...  
 
Nu för tiden är inte toaletten hans trygga "vrå" utan antingen vill han vara under mitt skrivbord, mellan mina ben eller så funkar hans "koja" som jag ordnade till honom förra året (tror jag det va). Kojan är en stor hundbur i metall som jag har tagit bort dörren på. Sedan har jag inrett den med en massa filtar, både inne i den och ovanpå så att den ska kännas mjuk, trygg och även stänga ute lite av "världen".
Nemo finner stundvis lite trygghet i sin koja när det smäller
 
 
Jag och Johan har ju även en till hund, Timmy. Han är inte alls skotträdd, och jag hoppas att det förblir så, dvs att Timmy aldrig blir skotträdd och behöver uppleva den rädsla som Nemo gör.
Förutom mina två hundar så har jag även två kaniner. Dom har klarat av nyår förut men jag vet att även de påverkas.
Många djur påverkas. Många människor också.
Varje år får man läsa om olyckor där fyrverkerier är inblandade, bränder och söndersprängda kroppsdelar. På gator, torg och i naturen ligger en massa skräp kvar som vittnar om alla pengar som folk bokstavligt talat eldat upp.
 
Är det verkligen så jävla värt det?
För att få några futtiga sekunder av fina färger, ljussken och krigsljud?
 
Om du nu är en av dom som tycker det är värt det så ber jag dig, SNÄLLA, håll dig till tolvslaget på nyårsafton.
Tack på förhand.
 
/Johanna
 
 
 
Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

     Kom ihåg mig?
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!