Jag måste erkänna min värk

 2013-02-28    15:33:00   av:hippieflikka
Jag lånade lite böcker häromdagen på biblioteket. En bok heter "Kroppens vrede. En bok om smärta", och den verkar rätt intressant att läsa. Visserligen har jag bara börjat. Det slår mig hur mycket som stämmer in.
Samtidigt som jag inser hur lång väg jag har att gå, för jag har inte ens kommit till erkännandet...

I kapitlet "Ditt förhållande till smärtan" med rubriken "I smärtans grepp" står det bland annat:
Det gäller att se sanningen i vitögat. Långvarig smärta får man dras med länge. Ändå använder kanske de flesta år på att bekämpa insikten om att kroppen inte kommer att bli som förr. Denna kamp kostar tid, kraft - och mer smärta. Har du smärta som suttit i längre än normalt, och inte visar tecken att ge med sig trots att du försökt, då har smärtan kopplat ett grepp om dig.

Utan att du märkt något  har du hamnat i det första stadiet i smärtprocessen. Där kommer du att vara kvar tills du klarat av uppgiften att erkänna att du drabbats av långvarig smärta och aldrig kommer att bli densamma igen.
En annan svårighet är att du inte vill att någon ska veta hur du har det. Det blir så många frågor och ingen kan ändå riktigt förstå. Du ser hur förhoppningsfulla de ser ut när de frågar "mår du bättre nu?" och du hatar att göra dem besvikna med att säga sanningen.

Du kommer inte vidare så länge du kämpar emot det oundvikliga accepterandet; jag har haft ont så länge och smärtan har ingripit så kraftigt i mitt liv att möjligheterna att komma tillbaka till det gamla livet är väldigt små. Kan jag inte bli som förr, då måste jag bli på ett nytt sätt, som stämmer bättre med vad som nu gäller. Jag måste erkänna att det är så det är.

Det är lätt att förstå att du inte vill ge upp dina drömmar om att komma tillbaka till det gamla livet som flöt fram så som du skapat det. Det var du, som du alltid sett dig, en person som andra uppskattade och som du var ganska nöjd med. Erkänner du att smärtan har kommit för att stanna måste du bli en annan - vem kommer att tycka om den personen? Och hur ska du själv stå ut med att vara på ett nytt sätt , okänt för dig själv?
För att komma vidare måste du erkänna att smärtan inte är tillfällig, att det är osannolikt att du blir ditt gamla jag igen.
 

Matte på vift

 2013-02-26    15:42:00   av:hippieflikka
I slutet av förra veckan va jag ute o släppte Timmy, vi var ute i 40-45 min eller liknande :-)
Timmy håller sig alltid nära, han vill vara med en och leka eller bli aktiverad. Till skillnad mot exempelvis Nemo, han vill gärna springa av sig ordentligt eller kunna strosa runt lite mer på eget bevåg. Vilket också innebär att Nemo kan försvinna ur sikte då och då. Han har aldrig stuckit ifrån mig utan är alltid i närheten, även om jag inte alltid kan se honom. (Räcker oftast med att jag då ropar att han får visa sig så kommer han fram).
 
Timmy kommer på inkallning och mer därtill, dvs söker mycket spontan o egen kontakt. Han försvann dock ur sikte ett par gånger när han var lös. Men då hjälpte jag honom på traven att förstå att han inte bör göra det hehe. För jag passar nämligen på att gömma mig om detta händer, stackarn blir nästan smått förtvivlad när han springer o letar efter mig. Jag brukar göra små ljud så att han hör att jag är i närheten så det brukar inte ta så lång tid innan han hittar mig, och då får han massa beröm o godis och han blir jätteglad. Samtidigt som han får en lärdom och påminnelse om att det handlar om att han ska hålla koll på mig och inte tvärtom.
 
Pigg, alert och godissugen!
 
Söt som socker

Klick, tvätt och film

 2013-02-15    19:18:58   av:hippieflikka
Fredagskvällen närmar sig. Jag håller på att tvätta. Jättekul.
 
Klickade i alla fall med hundarna förut och det var trevligt, va ett tag sedan vi gjorde det tyvärr. Så båda uppskattade det en hel del. Lärde dem en ny liten grej också, inget märkvärdigt alls, det var mest för att de skulle få tänka lite själva och de gjorde de så övningen klarades av galant :-)
 
Nu ska jag gå ner till tvätten och se om allt torkat. Som vanligt är det nåt fel med tvättstugejäveln. Dom har ju renoverat den och installerat nya maskiner och ett torkskåp. Och därmed tagit bort torkrummen. Men nu är torktummlaren trasig. Vilket gör att man fan inte kan torka alla kläder... skithus.
 
Avslutar väl min fredagskväll med en film och sen lägger mig. Jippie vilket roligt liv jag har.
 

Galway girl

 2013-02-09    14:12:00   av:hippieflikka
Såg för ett tag sedan på filmen "P.S. I Love you". Det var andra gången jag såg den och jag bölade lika mycket som första gången.
 
Gerald Butler är på nåt sätt sådär riktigt "fulsnygg". Inte nån jag egentligen skulle titta på, men i filmen så är han hur het som helst. Kan iofs ha något att göra med att han står på scen med en gitarr och sjunger hur grymt som helst.
 
Varje gång jag ser såna filmer så kan jag inte låta bli att drömma mig bort, vara avundsjuk eller bli ledsen. För jag vill också ha det så. Jag vill också ha sån kärlek. Jag vill ha ett lyckligt slut.
 
Ett ex sa en gång till mig att kärlek inte kan vara som i filmerna. Han sa att livet inte såg ut så. Jag blev som en tjurig treåring och frågade "varför inte?!". För jag vill inte acceptera att livet bara är som det är. Jag vill ha något utöver "det vanliga". Och varför kan jag inte få det? Borde inte alla förtjäna det, att ha något utöver det vanliga istället för att "nöja" sig med något halvdant liksom?
 
En kille som kan spela gitarr, sjunga och bara ha ögon för en enda person... kan det bli bättre?

Ett historiskt ögonblick

 2013-02-05    19:42:00   av:hippieflikka
Trots att jag inte alls känt mig så vidare positiv idag, så slog jag mig själv med häpnad. Ja jisses vad jag kan förvåna mig själv ibland... jag har nämligen tillbringat lite tid i köket, vilket inte är allt för ofta. Tråkigt nog får jag alltid ont av att stå vid diskbänken/spisen etc och laga mat eller diska, det är en av anledningarna till att jag inte gör det så ofta. Men idag så... jag ringde pappa nyss och berättade att han inte behöver köpa med sig några wienerbröd eller liknande imorgon när han kommer, för då är det nämligen jag som står för fikat. 
 
Tadaa!
 

En hyllning till Nemo

 2013-02-02    21:15:00   av:hippieflikka
Idag fyller min älskade finaste Nemo 6 år. Kan inte riktigt fatta att han liksom redan är 6 år... Spike blev ju bara 5,5 år så detta är med andra ord första gången jag får uppleva att min hund fyller sex år.
 
De som känner honom vet att han är världens snällaste. Han är den mest kelsjukaste hunden som finns, han får aldrig nog av gos. Han vill alltid vara med, helst sitta i nåns knä typ och ha en personlig "klappare". Som pappa typ hihi. Han älskar att få springa lös, antingen ruscha av sig ordentligt eller gå och strosa och äta gräs. Finns det nån lerpöl eller något dike har man inte en suck att stoppa honom, han älskar nämligen att bli smutsig. Typiskt vita hundar va? ;-) Men å andra sidan gör det inte så mycket, för när man ser hur glad och lycklig han är när han krafsar, "badar" eller lägger sig som en krokodil i leran så blir man glad och lycklig själv. Han är lättlärd och otroligt duktig. Går inte att beskriva med ord hur mycket jag älskar honom.
 
Grattis på sexårsdagen älskling!
 
 
Inga tvivel om att han gillar att skitna ner sig va? Haha.
 

Posera har han alltid varit bra på!
 

Snökungen
 

FRIHET!
 

KÄRLEK....
 

Hemkunskapen i skolan var inte förgäves...

 2013-02-02    16:11:11   av:hippieflikka
Jag försöker att sätta upp små delmål för mig själv hela tiden, i kampen på att må bättre både fysiskt men också mentalt. Vissa mål kanske kan låta enkla och löjliga för andra, men för mig kan dom faktiskt vara allt annat än enkla. Att skapa nya vanor och förändra sitt tänkande, sitt sätt att se på livet eller sig själv, det är allt annat än enkelt. Vare sig det handlar om små eller stora mål. Och jag känner mig själv rätt bra vid det här laget och jag vet hur lätt jag har för att ställa för höga krav på mig. Så det brukar bli att jag är väldigt bra i några dagar men sen faller det för att jag vill ha "snabba resultat". Vilket kan vara svårt att få om man sätter upp för stora mål. Och man mår ju inte direkt bättre av att sedan känna att man "misslyckats" liksom... så jag har med andra ord lärt mig vikten av delmål, ta en sak i taget och sedan ta det därifrån.
 
Ett delmål är att försöka att laga lite egen mat. Pappa hjälper mig ju en del och lagar mat så jag får matlådor och därmed får i mig riktig mat (istället för att bara äta ett par tallrikar yoghurt o en smörgås per dag typ). Så igår kväll gjorde jag pannkakor. Jag fick dock ta fram recept på det haha, snacka om att ha tummen mitt i handen när det kommer till matlagning... och vet ni var jag fann det bästa receptet? Hihi, i min gamla hemkunskapsbok från skolan. Jag hade visst kvar den :-)
Såg att det fanns en massa bra recept i den, så det kan nog hända att det blir lite mer matlagning hemma numera.
 
 

  
 
 
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!