Lejontämjarens Dotter, I en sal på lasarettet och Drinkarflickans Död

 2013-06-04    11:28:00   av:hippieflikka
 
 
I skimrande bruddräkt så vit som en snö
står djurtämjarns dotter, en blomstrande mö.
Hon tvingats att giva en främling sin hand.
I morgon går färden till främmande land.

Ren gästerna samlas, men tid är det än
för Selma, att träffa sin trofasta vän.
Och sorgsen hon går till lejonets bur
att taga farväl av sitt älskade djur.

Hon lägger sig ner där hon förr varit van,
och lindar sin arm kring den böljande man.
Och skogarnas konung sin vildhet har glömt,
när Selma hon smeker och viskar så ömt.

"Vi måste nu skiljas, min bruddräkt du ser.
Hav tack, kära vän, nu vi råkas ej mer.
Jag tvingats att giva en främling min hand.
I morgon går färden till främmande land.

Du blickar så ömt. Du mig säkert förstår.
Förlåt kära vän, men jag torkar en tår.
Men hör hur min brudgum han ropar igen.
Farväl nu för alltid min älskade vän."

En kyss nu till avsked hon lejonet ger,
men mannen vid gallret nu lejonet ser.
Med ens är dess saktmod och mildhet förbi.
Det reser sig häftigt i fullt raseri.

Den väldiga svansen nu svängningen tar,
och Selma står dödsblek, men fattning hon har.
Att bedja och hota är fåfängt beslut,
för dörren står djuret. Hon slipper ej ut.

"Kom hit med en bössa," nu främlingen skrek.
"Ett skott skall väl ända den blodiga lek."
Och dödstystnad härskar, geväret han får.
Han laddar, nu djuret hans mening förstår.

Och lejonet rasar i fängslande bur,
vill Selma försvara men vet icke hur.
Ett rytande skallar. Barmhärtiga Gud.
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Och sedan det druckit den älskades blod,
det lägger sig stilla med nedslaget mod.
Vid bleknande liket det väntar få tröst,
en kula, som mördande sårar dess bröst.
 
 
 
I en sal på lasarettet
Där de vita sängar står
Låg en liten bröstsjuk flicka
Blek och tärd med lockigt hår

Allas hjärtan vann den lilla
Där hon låg så mild och god
Bar sin smärta utan klagan
Med ett barnsligt tålamod

Så en dag hon frågade läkaren
Som vid hennes sida stor
Får jag komma hem till påsken
Till min egen lilla mor

Läkaren svara då den lilla
Nej mitt barn det får du ej
Men till pingsten kan det hända
Du får komma hem till mor
[ Lyrics from: http://www.lyricsty.com/maritza-horn-lasarettvisan-lyrics.html ]
Pingsten kom med gröna björkar
Blomsterklädd står mark och äng
Men den lilla sjuka flickan
Låg där ständigt I sin säng

Så på nytt hon frågade läkaren
Som vid hennes sida står
Får jag komma hem till hösten
Till min egen lilla mor

Läkaren svarade ej den lilla
Men strök sakta hennes hår
Och med tårar I sitt öga
Vänder han sig om och går

Nu hon slumrar uti mullen
Slumrar sött I snövit skrud
Från sin tåligt burna väntan
Har hon farit upp till gud
 
 

Vid tolv års ålder en liten flicka
med korg på armen mot krogen går.
Från hemmet henne man djärves skicka
att köpa brännvin, man väl förstår.
I dryckeslaget därhemma sitter
en rusig fader vid skövlad härd.
Bland höga drivor och kölden bitter
går lilla Anna, av hunger tärd.

 

Hon blickar uppåt, ser stjärnor tindra,
hon viskar, där bor min moder huld.
Från tronens glas ser hon ljuset skimra,
hon går på gator av renat guld.
Hon dog i drivan med Per i famnen
novembernatten förlidet år,
och ovan molnen mot himlaranden
en himmelsk sällhet hon njuta får.

 

Till mor min för mig, så beder Anna,
tag hem ditt barn [o] min käre Gud.
Och isigt blek sjunker hennes panna
av vita änglar hon förs till Gud.
Nu har hon kämpat och seger vunnit,
den bleka kinden ej tåras mer.
Sin kära moder hon återfunnit
där ingen skilsmässa mera är.

 

Nu uret redan är midnatt slaget,
men ingen Anna med brännvin kom,
och snart insomnade dryckeslaget,
som djur de lågo där om varann.
De somnade men de vakna åter
när solen högt uppå fästet stod.
Nu Annas fader sitt brott begråter,
det hjälper dock ej om han grät blod.

 

Han skyndar ut för att möta Anna,
det var så dyster en vinterdag.
Helt plötsligt ses han förfärad stanna,
han blev som träffad utav ett slag.
Ty uti drivan han ser sin Anna
med trasig klänning och bara ben.
Han tar sin hand uppå hennes panna,
den var förfrusen och hård som sten.

 

Nu har jag mördat mitt barn, min maka
av mina vänner jag tar farväl.
Jag brännvin aldrig skall mera smaka,
o Herre Gud, fräls min arma själ.
Och Gud hans blodröda synd förlåter,
nu är han frälst, men han skörda får
allt vad han sådde, allt vad han gråter,
hans hjärta svider av djupa sår.

 

Vad nöd och jämmer, vad sorg och tårar,
i strömmar flyta oskyldigt blod.
Ja, brännvinsfloden frampressar tårar,
den tar förståndet och kraft och mod.
Mot yttre fiender till vårt rike
sig fordom väpnade varje man.
Mot denna fiende utan like,
drag nu i strid var och en som kan!

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

     Kom ihåg mig?
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!